Mitt perfekta liv

Efter Kristian Gidlunds bok  I kroppen min behövde jag något lättläst och roligt, det fick bli Magdalena Graafs Mitt perfekta liv. Igenkännande och underhållande.
Vi är så snabba med att sätta kändisar på höga piedestaler och tror dem har det hur lätt som helst, inga bekymmer, men så fel vi har. Dem är ju precis som oss, Ingen är perfekt.

I kroppen min

Kristian startade en blogg, från början tänkt att bara finnas för 

sig . Den skulle vara hans sätt att hantera det här, hans 

boxningspåse. Någonting för honom att slå på, spöa, en tallrik 

att kasta i backen, i värsta fall en spegel att krossa. Det dröjde 

inte länge innan bloggen exploderade. Responsen blev enorm. 

Det kändes självklart fint , även om han hellre skulle 

uppmärksammas för någonting skönare. Någonting vackert, 

kreativt.

" Jag fick beskedet en torsdag, strax innan jag skulle äta 

pannkakor. Men det började långt innan dess, så klart. Jag ska 

försöka berätta. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och 

raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok, 

skapad av mig själv, för mig själv. Och om du vill läsa får du 

gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här 

situationen. Mitt sätt att tygla det som tvingat sig in i mitt liv, 

som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt 

började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade 

tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat 

inom mig. Men jag orkar inte vara saklig, inte nu, kanske senare.

Men det finns något jag måste berätta. Och om det upprör 

någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är 

jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det 

här än jag, jag lovar. Det finns något jag måste berätta, jag har 

cancer. Allting har förändrats. Imorgon börjar min 

cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina 

pannkakor kalla."